lördag 23 mars 2013

Diskussion - Rekviem för John Cummings

Jag har inte haft jättekoll på The Ramones, kände igen några låttitlar i boken, men annars visste jag ingenting alls. Jag vet heller därför inte vad som är sant och inte sant i boken, och ibland hade jag svårt att skilja på om det var en roman eller en biografi.

1, Hur tycker du att Bengt har gestaltat John Ramone?

2, På baksidetexten fick jag uppfattningen om att boken skulle handla mer om hans liv innan cancern än vad det gjorde efter. Vad tycker du om bokens uppbyggnad?

3, Var det någon av birollerna som skulle fått en mer framträdande roll? Ibland hade jag svårt att hålla isär de olika vännerna och vem de skulle gestalta.


Jag tyckte att boken var väldigt bra och ger den en fyra.

5 kommentarer:

  1. 1, jag gillar gestaltningen, han framstår som en hyfsat vanlig snubbe. Inte så värst trevli alltid men.. vanlig. Inte rock mytisk.

    2, den var uppbyggd ungefär som jag hade förväntat mig.

    3, Nja, framför allt för mycket bifigurer!! Jag blandade bitvis ihop dem alla känns det som! Hade behövt ett register över karaktärerna ibland. :)

    Jag tyckte boken var bra med skönt språk som flyter och går fort att läsa. Den får 4 Yn av mig.

    SvaraRadera
  2. 1. Jag vände och vred på boken många gånger för att försöka hitta någon info om vad som är sant och inte, vilket jag störde mig på ibland. Är det John Cummings ord eller är allt påhittat? Jag har därför ingen aning om hur han blev gestaltad, egentligen. Men jag tyckte om att han kändes ärlig, som en verklig person.

    2. Jag tyckte nog den var uppbyggd ungefär som jag förväntat mig, i läget efter cancerbeskedet med tillbakablickar.

    3. Jag håller med både Karro och Yllet om att man ibland rörde ihop bifigurerna och kom också på mig själv här med att undra vad som är verkligt och inte.

    Jag gillade också boken, mycket, och ger den också en fyra. Hade bara önskat veta mer om sanningshalten!

    SvaraRadera
  3. 1. jag har aldrig varit något Ramonesfan men var så där perifert bekant med låtarna. jag har lite svårt för böcker som den här, som baserar sig på en verklig person men ändå är en roman, som Jojjo påpekar blir det svårt att avgöra vad som är "verkligt" och det störde mig genom hela boken. dock tyckte jag det var en fin gestaltning, jag gillade John Cummings som person mer än jag antagligen hade gillat en bok om Johnny Ramone.

    2. jo, den var uppbyggd som jag hade väntat mig

    3. birollerna var aningen svåra att hålla isär, det håller jag med om men det fanns ingen jag hade velat läsa mer om, berättelsen gick så fint upp i huvudpersonens upplevelser att andra inte behövde bli mer än just bifigurer.


    för mig var boken både tung och skön att läsa då det bara är ett halvår sen min mamma gick bort i cancer. det fanns många delar av upplevelsen av sjukdomen mot slutet av boken som jag kunde reflektera i mammas beteende och trötthet samtidigt som jag hade den där "fiktiva" skyddsmuren att gömma mig bakom. Gillade boken som får en fyra av mig också.

    SvaraRadera
  4. 1. Jag gillade hur författaren gav John helt banala tankar emellanåt. Det var ett grepp som inte är så vanligt i den här typen av litteratur. Jag tyckte att det gav honom en trovärdig personlighet.

    2. Jag hade inga förväntningar på den saken, men tycker att det var en bra historisk avgränsning.

    3. Jag håller med. Det var många vanliga amerikanska namn som figurerade och det var inte alltid jag kom ihåg vilken snubbe som var vem, men jag tror inte att jag hade velat fokusera mer på någon specifik. Det var väl ändå ett normalt persongalleri i en bekantskapskrets.

    Jag gillade boken som ren underhållning med lite allmänbildande inslag. Egentligen hade jag inget direkt intresse av Ramones. Den får en fyra även av mig.

    SvaraRadera
  5. Nu har jag ockås läst, inte så långt efter ändå:)
    Jag skriver lite, även om ingen annan går tillbaka och kollar :)
    1. En levnadsglad äldre man/gubbe som hade fötterna på jorden mestadels och god självkännedom. Men det kanske man har i den där åldern, vad vet jag. Han var väldigt vanlig på något vis, som någon ovan nämnde.
    2. Jag var lite rädd att den skulle handla mer om Ramones och att jag då skulle tycka det var trisst, så jag var glatt överraskad att det handlade om en person istället.
    3. Japp. Särskilt de första 2/3 kanske, sen på slutet så var det inga problem tyckte jag. Men tex när Johnny sa att Wayne skulle snacka på Wall-of-Fame grejjen så tänkte jag, vem är den där Wayne. Hans guddotter (eller typ):s pappa alltså (ifall jag trots allt kom ihåg fel nu..) Haha, men det kanske säger mer om mig?
    Jag tyckte den var bra och flöt väldigt fint i språket, men sen när jag var klar kände jag ändå inte att den gav mig så himla mycket. Vet inte. Den var nog bäst under tiden. 3-4 nånting.

    SvaraRadera